Det här var på Albins dop för lite mindre än sex år sedan. Jag har fortfarande kvar klänningen, det är typ det enda rosa plagget jag någonsin har gillat och fortfarande gör. Skillnaden är att jag inte kan få på mig den idag. Långt ifrån.
Glöm alla bilder på modeller och allt vad det heter - det finns inget som motiverar mig mer till att gå ned i vikt, än foton på mig själv då jag var smal. Det sjuka är ju att när jag minns tillbaka så tyckte jag inte alls att jag var smal då, snarare mullig.
Det enda jag ser på bilderna nu är en frisk och fin tjej. Slank med några kurvor här och där. En lång hals, eller hals överhuvudtaget... Lagom stora bröst. Överärmar som inte har några problem alls att komma i vilka tröjärmar som helst. Nyckelben. EN haka. Lagom stor rumpa. Lagom runda och goa lår. Ett finare ansikte. Ett smalare ansikte. Osv osv osv osv.
När jag visade Linus bilderna igår tyckte han inte att jag skulle kolla för han visste att det gjorde mig ledsen, men jag måste bli påmind. Påmind om hur jag en gång sett ut och kan se ut igen. Vill se ut igen.
Det får ta tid, men jag ska komma dit till slut.
3 kommentarer:
you can do it!!
Tack vännen <3
Du är vacker som du är Hanna. Men jag förstår känslan av att bära på "extra kilon" som bara gör att man känner sig obekväm i sin egen kropp. Men det går att ändra på! Jag har bestämt mig för att helt enkelt vara hård med mig själv. Säga NEJ till goda saker som jag annars skulle sagt JA JA JA (!!) till. Vi kanske ska peppa varandra? Vad tror du om det?
Skicka en kommentar